Marknaden för livsmedel är numera globaliserad. Det har gett den internationella livsmedelsindustrin möjlighet att bygga mycket storskaliga produktionsanläggningar i länder med billig arbetskraft och få beläggning för storskaliga transporter till och från dessa anläggningar.

En genomsnittlig djupfryst lax eller fiskpinne har rest ca 4.000 mil innan den hamnat i den lokala frysdisken i Sverige. Det är nämligen lönsamt att skicka fisk som odlas eller fiskas i Norden till Thailand och Kina för att fileas, packas och återfrysas där innan den färdiga varan skickas tillbaka till Europa för försäljning.

Det är i och för sig inte självklart att det är mer miljövänligt, eller att det ger högre kvalitet om maten produceras lokalt. Det går t.ex. åt mer bensin om 50 bönder kör 25 mil och säljer potatis i lösvikt på en marknad i Stockholm, än om spanska potatisodlare skickar upp 50 ton potatis på en långtradare till ICA-butikerna i Stockholm. De många små lokala transporterna genererar mer ”matmil” än den stora långa transporten. Och för just potatis innebär kanske inte transporten någon kvalitetsförsämring.

Men i andra fall spelar matmilen en stor roll för kvaliteten.