Den 6 november 1881 kom socialismen till Sverige. Detta tillfälle betecknas av många som den svenska socialdemokratins födelsedag eftersom skräddaren August Palm som återvänt från gesällvandringar i Europa då höll sitt numera berömda föredrag "Hvad vilja socialdemokraterna" på Hotell Stockholm i Malmö. Huruvida påståendet stämmer kan man alltid diskutera men faktum är att det är det första kända föredraget i landet om just socialism.

1882 bildade Palm Malmö allmänna svenska arbetareförening som brukar betecknas som den första förening med uttalad socialistisk ideologi. Samtidigt började han utge tidningen Folkviljan. Mäster Palm som han också kallades gav sig senare ut på resor i Sverige för att sprida socialismen bland arbetarna. Han passade samtidigt också på att försöka bilda socialistiska föreningar på de orter han besökte. Från mitten av 1800-talet bildades en mängd fackföreningar i Sverige. Detta hängde samman med att landet brutalt fick uppleva industrialismens genombrott. Hantverken började försvinna och ersattes av stora fabriker och verkstäder.

Industrialismen innebar ett helt nytt sätt att producera varor där vinstmaximering utgjorde den främsta drivkraften. Kapitalisterna som ägde fabrikerna blev följaktligen också allt rikare.
 

Industrialismen medförde att stora mängder statare och bönder lämnade landsbygden och flyttade in till städerna för att arbeta i fabrikerna. I städerna väntade dock fattigdom och umbäranden. Kapitalisterna och fabriksägarna var nästan undantagslöst hänsynslösa och giriga. Dessutom stod samhällsapparaten med domstol, polis och militär också på kapitalisternas sida, arbetarna drevs längre och längre ner i förtryck och fattigdom.

I denna miljö började tankar om en annan tingens ordning slå rot. Allt fler arbetare förstod att man måste hålla ihop för att kunna hävda sig mot de mäktiga arbetsgivarna. Man bildade sina fackföreningar och började ställa krav på framför allt högre lön. Merparten av fackföreningarna var från början inte uttalat socialistiska. Tvärtom hade man en ganska vag uppfattning om de politiska förhållandena i samhället. Detta berodde naturligtvis också på att arbetarna hade fullt upp med att få mat på bordet så att familjen skulle överleva.

Arbetarnas utbildning var inte heller något att hurra för och många hade väldigt svårt att ta till sig det skrivna ordet. August Palm och hans adepter förstod att fackföreningarna måste ta till sig socialismen om man skulle kunna nå framgång. Man satsade därför på att de socialdemokratiska föreningar man bildade ute i landet skulle stödja, hjälpa och organisera fackföreningarnas kamp mot arbetsgivarna. De fackliga och politiska grenarna växte därmed också samman till vad vi idag kallar "arbetarrörelsen".
 

Under 1880-talet ökade antalet fackföreningar, flera rikstäckande förbund bildades också. Dessa kom att anamma de socialdemokratiska idéerna och det var därför också självklart att socialdemokrater besatte ledarposterna. I slutet på 1880-talet insåg man att ett nationellt socialdemokratiskt parti var nödvändigt.

1889 samlades därför ombud från femtio fackliga organisationer och tjugo socialdemokratiska föreningar och bildade SAP, Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti. Därmed hade man också delat upp arbetsuppgifterna mellan sig. Fackföreningarna skulle föra klasskampen på arbetsplatserna och partiets uppgift var att formulera mål, metoder och strategi för en annan politisk ordning i samhället. En uppdelning av arbetsuppgifter som råder än idag.

Under 1890-talets första hälft gjorde sig en anarkistisk gren alltmera hörd inom rörelsen. Rörelsen leddes av "Hinke" Bergegren som var tidningsman och författare. Han hade tidigt anslutit sig till den socialistiska rörelsen och varit en framstående agitator. Han saknade dock förmåga och talang att förstå och forma en praktisk politik och så småningom förespråkade han en revolutionär anarkistisk linje.

Bergegren och hans anhängare tyckte därför inte att rösträtten var så viktig utan menade istället att man genom mord och våld skulle få sin rätt. 1897 antog partiet därför ett program där man slog fast partiets demokratiska karaktär. Man tog klart avstånd från den anarkistiska och revolutionära läran och prioriterade kampen för rösträtten. Med rösträtt för både kvinnor och män menade man att arbetarrörelsen på fredlig väg skulle kunna omforma samhället.

Mellan 1893 och 1896 genomförde socialdemokrater och liberaler så kallade "Folkriksdagar" för att utöva påtryckning på myndigheter i rösträttsfrågan. 1902 genomförde man också en politisk generalstrejk i syfte att få rösträttsfrågan löst. Totalt deltog 120 000 arbetare i strejken.
 

1907 antog så riksdagen en rösträttsreform som arbetats fram av högerregeringen ledd av Arvid Lindman. Reformen innebar att män över 24 år fick rösträtt till andra kammaren samt en 40- gradig skala som innebar att rika kunde ha upp till 40 röster i kommunalvalen.

Den rösträttsreformen uppfattades av arbetarrörelsen som otillräcklig även om den var ett steg framåt. Den utökade rösträtten ledde till att socialdemokraterna i 1911 års val fick 28,5 procent av rösterna, vilket tvingade Lindmanregeringen att avgå. Liberalen Karl Staaff fick bilda ny regering.

I valet 1914 blev så socialdemokraterna största parti med 36 procent av rösterna. I november 1917 grep bolsjevikerna under ledning av Lenin makten i Ryssland vilket ledde till oroligheter i många europeiska stater, så också i Sverige.

Kraven på allmän och lika rösträtt ökade, och myndigheterna kommenderade ut polis och militär för att ingripa i de många demonstrationer som förekom. De radikala stämningarna och situationen i Ryssland banade snabbt väg för en ny rösträttsreform.

1918 beslöt riksdagen att avskaffa den förhatliga 40-gradiga skalan och 1921 infördes allmän och lika rösträtt för kvinnor och män. Därmed låg också vägen till regeringsmakten öppen för arbetarrörelsen. 1920 hade svenska folket sett till att socialdemokraten Hjalmar Branting kunde väljas till ny statsminister.

Socialdemokraterna hade dock svårigheter att behålla regeringsmakten under de första årtiondena. Först när man i början på 30-talet formulerade folkhemstanken kom framgångarna. Folkhemmet illustrerade på ett enkelt och begripligt sätt de mål och den politik som partiet ville föra: tonade ner den rena klasskampen och fokuserade på tillväxt och rättvisefrågor i ett allmängiltigt perspektiv. Tankar som attraherade också stora delar av tjänstemännen inom medelklassen.
 

Under ledning av Per Albin Hansson vann partiet valet 1932. Med ett kort avbrott 1936 behöll man regeringsmakten till 1976. Man kan därför med fog säga att det moderna Sverige med en förhållandevis stark rättviseprägel är ett med det socialdemokratiska partiet.

Man kan också säga att Sverige är beviset för att det går att i grunden förändra ett odemokratiskt samhälle med fredliga medel. Våra pionjärer hade rätt när man sade att rösträtten och organisationen var de viktigaste vapnen.

Sverige går idag igenom en lika stor förändring som när landet gick från bondesamhälle till industrination. För den enskilde är det ibland förvirrande och vi kan ha svårigheter att tolka skeenden och händelser och att sätta in dem i deras rätta sammanhang.

En ny tid kräver också en ny politik med nya mål och förändrade strategier. Men om arbetarna och tjänstemännen fortfarande ska kunna göra sin stämma hörd krävs att vi fortsätter att vara duktiga på att organisera oss och är med och formar politiken!