Här får du en överblick över beslutsfunktionen dels i de viktigaste politiska församlingarna dels i partiorganisationen.

Kommunfullmäktige är kommunens ytterst beslutande församling. Kommunstyrelsen förbereder ärenden till fullmäktige och har även egna beslutsramar som fullmäktige fastställt.

Beroende på kommunens storlek finns ett antal nämnder och styrelser som ansvarar för olika specialområden: skola, barnomsorg, fritid, kultur, näringsliv, äldreomsorg etc.
 

Landstinget, som egentligen också är en kommunal inrättning, sköter regionala angelägenheter inom ett län.

Den stora uppgiften är sjukvårdsfrågor, men landstinget svarar även för trafiken inom regionen. Beslutsfunktionen ser ut ungefär som i kommunen.
 

Riksdagen består av 349 ledamöter vilka har rätt att lägga förslag i riksdagen, motioner. Det är den ena maktpositionen.

Den andra är att det är riksdagen som slutligen beslutar om innehållet i regeringens förslag, propositioner.

Makten ligger således ytterst hos riksdagsledamöterna och med den här konstruktionen är det viktigt att så många ledamöter som möjligt har facklig bakgrund.
 

Partiets organisation på kommunnivå är arbetarekommunen. Som i alla föreningar finns det en styrelse och medlemsinflytandet sker på medlemsmötet. Det ser olika ut, framför allt beroende på arbetarekommunens storlek.

Vanligast är medlemsmöte till vilket alla medlemmar kallas och har rösträtt. På större orter är det vanligt med representantskapsmöten. Då är s-föreningarna och organisationsanslutna fackliga avdelningar representerade utifrån antalet medlemmar. I båda fallen har antalet medlemmar i s-föreningen betydelse för inflytandet.

Till partiets kongress, som alltid hålls året före allmänna val, har alla medlemmar förslagsrätt (motioner) via sin arbetarekommun. Det är således där man kan vara med och forma partiets framtida politik.
 

Partiet lägger fast sin långsiktiga politik på kongressen (vart fjärde år). Däremellan tar förtroenderådet ställning till viktiga frågor minst en gång per år. Därutöver förekommer extra partikongresser.

Möten av mer kontinuerlig karaktär håller partistyrelsen och dess verkställande utskott (vu). En socialdemokratisk regering ska naturligtvis hålla sig till partiets mål i den politik den för.

Eftersom partiet sällan haft egen majoritet i regeringsställning måste man samla majoritet för sin politik hos ett eller flera andra partier i riksdagen vilket i praktiken betyder att inte alla förslag kan överensstämma med diskussioner på partikongresser.

Avvägningen i sådana sammanhang diskuteras dels i partistyrelsen och vu, dels i riksdagsgruppen. Det är viktigt att riksdagsgruppen är med i diskussionen.
 

Något förenklat kan man säga att regeringen lägger förslag i form av propositioner till riksdagen. De socialdemokratiska ledamöterna får därefter söka majoritet för sina förslag i något av riksdagens utskott.

Riksdagens utskott:

Arbetsmarknadsutskottet (AU)
Bostadsutskottet (BoU)
Finansutskottet (FiU)
Försvarsutskottet (FöU)
Justitieutskottet (JU)
Konstitutionsutskottet (KU)
Kulturutskottet (KrU)
Lagutskottet (LU)
Miljö- och jordbruksutskottet (MJU)
Näringsutskottet (NU)
Skatteutskottet (SkU)
Socialförsäkringsutskottet (SfU)
Socialutskottet (SoU)
Trafikutskottet (TU)
Utbildningsutskottet (UbU)
Utrikesutskottet (UU)
EU-nämnden

Man kan kanske förledas tro att den vanligaste politikern är en person som sitter i regeringen eller är kommunalråd i kommunen och som syns i tv och tidningar.

Men så är inte fallet - den vanlige politikern är en av de över 20 000 socialdemokrater, varav några hundra är medlemmar i Livs, som avsätter några kvällar i månaden till ett uppdrag i en nämnd eller styrelse i kommunen. De har ett brinnande intresse för att vara med och påverka vardagen för invånarna i kommunen.

De syns nästan aldrig utåt men har ändå varit med och fattat beslut om allt som händer i kommunen: verksamheten i skolan och på fritids, kulturutbudet, möjligheten till fritidsaktiviteter, kollektivtrafiken.

En annan "vanlig" politiker är den som deltar i partiföreningarnas möten. Det kan vara den lokala s-föreningen eller Livs s-förening. Där väcks de vardagsnära frågor som så småningom hamnar på politikernas bord i en styrelse eller nämnd.