Invigningstal kongress 2009

Jag vill på förbundsstyrelsens vägnar hälsa kongressombud, representantskap, förbundsstyrelse, revisorer och svenska och utländska gäster hjärtligt välkomna till Livsmedelsarbetareförbundets 19e ordinarie kongress här i Folkets Hus i Umeå.

Jag är säker på att det här kommer att bli en minnesvärd vecka där vi kommer att debattera med högt i tak, där vi pekar ut färdriktningen för framtiden och där vi också enas och sluter upp bakom de beslut vi gemensamt fattar.

Vi har ju nu sett och hört den stämningsfulla och vackra sången till den röda fanan. Men vi känner oss inte riktigt färdiga att kicka igång den mer formella delen av kongressen ännu utan vill istället ta tillfället i akt och bjuda på ytterligare en vitamininjektion.

Den 18 februari i år släpptes en cd av ett band som har haft ett alltför långt uppehåll. 13 år närmare bestämt. För min personliga del kan jag också säga att jag tycker att det är en av årets hittills bästa plattor. Den blir helt enkelt svårt att slå men i gengäld så får den väl inspirera och sporra andra musiker till stordåd under resten av året.

Kongresskamrater!

För fyra år sedan samlades vi till kongress i Göteborg.

Då hade vi en socialdemokratisk regering, vi hade då efter en lång och smärtsam saneringsperiod äntligen tagit oss igenom och återhämtat oss efter den förra borgerliga regeringens katastrofala regeringsperiod.

På vår kongress debatterade vi framtiden och lade fast många krav och mål, inte bara krav som vi skulle ställa på regeringen utan också på arbetsgivarna inom livsmedelsindustrin.

Vi vet alla vad som hänt sedan dess; vi har fått en ny regeringsolycka på halsen. Vi har nu en regering som med stor iver gör allt för att montera ner den svenska välfärden. En regering som på kort tid lyckats att få en halv miljon människor att lämna a-kasseförsäkringen, en regering som dessutom försämrat villkoren i försäkringen kraftigt och också höjt egenavgifterna med över 30 procent.

Vi har en regering som vann valet på att prata om att man ville minska utanförskapet men som nu ser till att de som blivit sjuka i jobbet får bära bördorna av deras skattesänkningar genom kraftigt försämrade villkor.

En regering som tycker att pensionärerna ska betala högre skatt än de som jobbar.

Vi har utbildningsminister Björklund som nu inför en skolpolitik där ungarna ska sållas och delas in i dugliga och odugliga i tidig ålder. En skola där man med militärisk disciplin ska peka med hela handen och säga till föräldrarna; dina barn duger inte till något annat än låglönejobb, dina barn ska lära sig veta hut och hålla käft!

Och kamrater, vi har en regering som sett till att 25 procent av våra unga inte har jobb eller möjlighet att flytta hemifrån och försörja sig själva. En regering som sett till att vi har Europas näst högsta ungdomsarbetslöshet.

Vi vet också vad regeringen vill uppnå, vad de bäddar för trots att de i ord säger sig värna om kollektivavtalen och den svenska modellen.

Man vill helt enkelt skapa förutsättningar för att undergräva det som byggt det tidigare svenska välfärdssamhället nämligen; starka fackföreningar med rikstäckande kollektivavtal där människor garanteras drägliga levnadsvillkor.

Vi har finansminister Borg kamrater, som mitt i den största globala finansiella krisen, tycker det är viktigare att låna pengar till skattesänkningar än att investera för framtiden i svensk industri.

Vi har statsminister Reinfeldt som gång på gång trotsigt lägger armarna i kors över bröstet, skakar på huvudet och vänder bort blicken när bit efter bit av den svenska välfärden försvinner. Reinfeldts regering säger att de inte har något ansvar när människors oro och skräck för framtiden skapar motsättningar, främlingsfientlighet och rasism.

Men kongresskamrater, vi glömmer inte! Och vi låter oss inte luras! Vi kommer inte att ge oss förrän den här regeringen har lämnat kanslihuset och regeringstaburetterna. Vi kommer inte att ge oss förrän vi har en statsminister som heter Mona Sahlin!!!

Förutom bakslaget med att få en högerregering på halsen kan jag dock konstatera att vi i princip lyckats med allt det som Göteborgskongressen ville ha ut av den här kongressperioden.

Låt mig så här inledningsvis peka på ett par saker som varit av avgörande betydelse.

Vi har tecknat ett av de ekonomiskt bästa kollektivavtalen i förbundets 113 år långa historia. Efter en utdragen förhandlingsomgång där vi också fick börja skramla med stridsåtgärder fick vi igenom ett treårsavtal med inte bara en av de kraftigaste satsningarna på lägstalönerna inom hela LO-kollektivet utan också en återkomst av arbetsmiljöfrågorna i avtalssammanhang.

De skrivningar kring arbetsmiljöfrågor, förebyggande miljöarbete och företagshälsovård som nu finns inskrivet i våra kollektivavtal saknar motstycke på svensk arbetsmarknad. Man kan ju faktiskt säga att vi satt en ny standard på området eftersom vi nu också har möjlighet att förhandla om arbetsmiljön och därmed också gå hela vägen till arbetsdomstolen om det skulle behövas. Och det är ett helt nytt inslag när det gäller hanteringen av arbetsmiljöfrågorna.

Tidigare har vi ju enbart varit förvisade till att klaga hos statliga arbetsmiljöinspektörer som vi ju alla vet får mindre och mindre resurser från regeringen. Nu har vi möjlighet att själva på ett helt annat sätt förhandla och sätta press på arbetsgivarna.

Vi har genom vår profil på avtalet med en kraftig satsning på lägstalönerna och lönekartläggningen ute på arbetsplatserna lyckats minska skillnaderna mellan kvinnor och män. Nu har vi visserligen redan från början mindre skillnader än genomsnittligt inom LO-kollektivet och jag ska inte föregripa rapporten på det här området som kommer senare under kongressen, men låt mig i alla fall säga att vi kan vara stolta över hur långt vi kom i det här avtalet.

På förra kongressen hade vi en lång debatt om att ta in begreppet feminism i vår målsättningsparagraf. Ett förslag och ju också kongressbeslut som visade att vi som kollektiv rörelse var mogna att se världen från en mera nyanserad utgångspunkt. Man kan ju naturligtvis fundera över om ett ord kan betyda så mycket. Men faktum är att det gör det.

Debatten om och kraven på rättvisa handlar inte bara om jämlikhet mellan grupper och samhällsklasser. Det handlar i lika hög grad om jämställdhet mellan kvinnor och män, det handlar om att kvinnor generellt sett varit och är underordnade män, på alla plan, oavsett var de befinner sig i samhället.

Det handlar om att kvinnor har lägre lön för samma arbete, det handlar om att kvinnor har sämre möjligheter till utveckling i arbetet, det handlar om att kvinnor i större utsträckning skadas i arbetet, ja det handlar om att kvinnor i nästan alla situationer har sämre utgångsläge än männen.

När vi inser att det är så världen fungerar, när vi inser att orättvisorna inte bara finns mellan fattiga och rika utan också mellan kvinnor och män, och när vi bestämmer sig för att göra något åt det, då är vi inte bara socialister utan också feminister.

Och det kamrater var inte bara vägledande för våra krav i förra avtalsrörelsen utan också för slutresultatet av förhandlingarna!

På förra kongressen beslöt vi också att införa det försäkringspaket som kallas LO-paketet. Vi gjorde det efter att före kongressen ha samtalat med drygt 14 000 medlemmar ute på arbetsplatserna om hur mycket vi skulle behöva höja avgiften men också vilken trygghet det skulle ge i vardagen.

Efter kongressen infördes försäkringarna och vi kan konstatera att vi uteslutande fått positiva reaktioner från våra medlemmar. Som ett svar på högerregeringens försämringar av arbetslöshetskassan från den 1 januari 2007 beslöt förbundsstyrelsen också att vi från samma datum skulle ha en gemensamt finansierad inkomstförsäkring som garanterar alla arbetslösa livsmedelsarbetare 80 procent av den tidigare lönen under de 200 första arbetslösa dagarna.

Samtidigt beslöt vi också tvärtemot många andra förbund att medlemmar i Livs också är tvungna att vara med i a-kassan. Skälet för det är egentligen mycket pragmatiskt. Om vi tillåter medlemmar att lämna a-kassan så innebär det ju att det endast är socialbidrag som återstår när de blir arbetslösa. Och om tillräckligt många står utan a-kassa så kan vi vara säkra på att klåfingriga politiker till slut kommer att börja prata om att införa lagstadgade minimilöner och att avtalens lägstalöner ska kunna understigas.

Vi var de första LO-förbundet som skaffade en inkomstförsäkring och fick naturligtvis kritik från en del håll, bla från andra förbund som tycker att a-kassan är en statlig angelägenhet som huvudsakligen ska finansieras med skatter. Självklart är det så att vi också tycker att villkoren och nivån på a-kassan i första hand är en fråga för statsmakterna.

Men vi såg också hotet att våra arbetslösa medlemmar skulle få alltför dålig ersättning och därigenom skulle det också skapas ett tryck på lägre lägstalöner i kollektivavtalen och tom undantag från kollektivavtalen. Och vi vet ju alltför väl vad som händer när löner och inkomster sänks, då slutar människor konsumera och då minskar framtidstron och i slutändan börjar man ifrågasätta varför man ska vara med i en facklig gemenskap. Det visar alla historiska exempel.

Av samma skäl avvisar vi också alla former av de krisavtal som nu sluts i olika delar av industrin. Sådana krisavtal har ju till syfte att minska företagens kostnader genom att sänka inkomsterna för de anställda. Det kan i ett kortsiktigt perspektiv verka som en bra lösning men all ekonomisk historia visar på att det inte hjälper, det undanröjer inte arbetslösheten. Tvärtom riskerar det att förvärra situationen eftersom det ytterligare sänker konsumtionen och efterfrågan.

Den depression med massarbetslöshet som generationerna före oss genomlevde under 30-talet, och som också var en bidragande orsak till det kommande världskriget, började just så här.

Börskraschen på Wall Street 1929 utvecklades till en finanskris som spred sig till andra länder och för att försöka mildra effekterna följdes den precis som idag av omfattande sänkningar av löntagarnas inkomster. Därigenom skapades också en depression i världsekonomin som vi inte hade återhämtat från förrän i slutet av 50-talet.

Och tyvärr mina vänner är det alltför många tecken som nu pekar åt samma håll. Samma misstag begås igen av historielösa beslutsfattare och politiker som tänker alltför kortsiktigt.

Livsmedelsarbetareförbundet kommer inte att ställa upp på detta. Vi kommer att fortsätta hävda att en klassisk Keynesiansk ekonomisk politik med massiva investeringar i vår gemensamma välfärd är den enda vägen ut ur eländet!

Kamrater, det här var ett par exempel på frågor som vi slitit med och som jag tycker visar på varför Livsmedelsarbetareförbundet över huvud taget finns till.Med det här så förklarar jag också Livsmedelsarbetareförbundets 19e ordinarie kongress öppnad!PARENTATION

Under kongressperioden har många fackföreningskamrater lämnat oss i sorg och saknad. En del efter ett långt yrkesliv och i hög ålder men en del alltför tidigt med mycket kvar att göra och strida för.

Vi har envar kamrater vi minns och som vi tänker på i en sådan här stund. Och alla har sin historia och är lika saknade. Men låt mig här nämna några som i sina förtroendeuppdrag betytt mycket för många av oss.

Stig Emanuelsson från Göteborg gick bort på sin 79e födelsedag i juni 2008. ”Emma” som han kallades var under en lång följd av år avdelningsordförande i avd 1 och FS-ledamot under tre kongressperioder. ”Emma” var en kamrat som aldrig tvekade att säga sin mening oavsett vem han pratade med. Arbetskamrat eller statsminister spelade ingen roll.

Rune Blomberg från Skara hade fyllt 79 år när han avled i december 2007. Rune satt i förbundsrådet mellan 1973-1981. De följande 11 åren var han avdelningsordförande i avd 17.

Agnetha Johansson från Stockholm avled i december 2007 i en ålder av 63 år. Agnetha var ett lugnt och tryggt ankare i avdelning 4 och var under sin aktiva period inte bara klubbordförande utan också repskapsledamot och FS-ledamot. Agnetha var också ordförande och aktiv Anna Johansson Visborgs stiftelse.

Gunnar Jönsson, Ystadpågen som hamnade som kvarnarbetare i Stockholm var aktiv i avd 4 under drygt 20 år. Gunnar var förutom avdelningsordförande också en uppskattad förbundsrevisor under åren 1971-1988. Gunnar var allmänbildad som få och hade ett formidabelt minne. Han behövde tex ingen almanacka för att komma ihåg sina möten. Gunnar avled i juli 2007 i en ålder av 83 år.

Göran Andersson var under åren 1967-1988 ombudsman i avd 8 i Sundsvall. Göran var ingen man med stora åthävor utan en lugn och trygg vingårdsarbetare med stort patos för Livsmedelsarbetareförbundet. Göran avled 81 år gammal i oktober 2008.

Stig Jansson var en legendarisk ombudsman i avdelning 1 i Göteborg under åren 1960-1980. Stig var en omvittnat skicklig förhandlare som hade taktiken att han började varje förhandling med att skälla ut arbetsgivaren efter noter. Alla visste dock att Stig hade ett stort hjärta och att han brydde sig om varje enskild människa. Stig avled 91 år gammal i januari 2007.

Karl-Gustav Kollberg avled i mars 2008 i en ålder av 89 år. Han var under åren 1964-1981 ombudsman i avd 4 i Stockholm. Även efter sin pension var han livaktigt intresserad av förbundets göranden och låtanden och många är de kongressombud som fått ett uppmuntrande ord från K-G när han efter sin pension fungerade som dörrvakt vid våra kongresser i FH i Stockholm.

Sture Danielsson anställdes som ingenjör på förbundet 1964. Han var verksam fram till 1977 då han gick i pension. Sture var bl.a. utredare och en klippa för de förtroendevalda när det handlade om tidsstudier på ackordslönerna. Sture avled i april 2006 i en ålder av 89 år.

Slutligen vill jag nämna Sven-Eric Axelsson som avled i en ålder av 84 år i juni 2006. Sven-Eric blev 1962 lokalombudsman i Örebro och under åren 1971-19 82 var han förbundskassör som med fast hand och bestämd uppfattning ledde lokala kassörer på den rätta vägen. Sven-Eric var rak i ryggen som en fura med en fantastisk sångröst som han också gärna använde.Nu reser vi oss upp och lyser gemensamt frid över deras minne och alla andra saknade kamrater med en stunds tystnad…

Kongressdeltagare, jag vill än en gång hälsa er alla välkomna!

En del av er ombud har varit med flera gånger men 75 procent är på sin första kongress. Och om du som är här för första gången tycker att allt känns väldigt formellt och pampigt så tänk på att kongresspresidiet gör allt i sin makt för att just ditt förslag ska behandlas på bästa sätt. Och om du känner hjärtat fladdra när du ska inta talarstolen så tänk på att du är bland vänner. De som sitter i salen vill verkligen veta vad just du tycker och tänker.

I vårt förbund pendlar vi mellan 35-40 procent kvinnliga medlemmar. Detta speglas nästan också bland ombuden där kvinnorna når 37 procent. Medelåldern bland er ombud är 42 år och äldst är Janne Lundin från avd Sydöst på 63 år. Yngst är Richard Olsson från avd Syd som är 24 år.

Förutom er ombud består kongressen av förbundets representantskap, förbundsstyrelse, lokala och centrala ombudsmän samt våra revisorer.

Men kongressen tilldrar sig också intresse från andra organisationer.

Bland våra gäster finner vi Ron Oswald generalsekreterare ifrån IUL som också kommer att tala till kongressen inom kort. Välkommen Ron.

Från IUL kommer också regionalsekreteraren från Asien Ma Wei Pin och från huvudkontoret i Genève naturligtvis Barbro Budin. Hjärtligt välkomna ni också.

Vad vore en kongress utan våra nordiska vänner? Det känns glädjande att få hälsa välkommen till Skuli Thorodssen från SGS på Island, Georg Hansen från Färöarnas Arbeidarfelag, Arild Oliversen och Jan-Egil Pedersen från norska NNN, Veli-Matti Kuntonen, Henri Lindholm, Janne Nieminen och Mauno Lemettinen från finska SEL och naturligtvis Ole Wehlast från våra danska vänner i Födevareförbundet NNF.

Våra svenska gäster består av Sune Rosdahl Folksam, Anders Larsson från LO, Henrik Ask LO-TCO Rättsskydd, Bernt Jansson SAP, Birgitta Lanér IF Metall, Hans Andersson SSU, Jan-Henrik Sandberg Pappers, Kenneth Johansson GS, Torbjörn Olsson från Unionen, Sune Jonsson från Öhrlings, Kjell Lönneberg från FOLO och Therese Hulthén HRF. Ni är alla också hjärtligt välkomna.

Senare under veckan kommer vi också naturligtvis att få förmånen att lyssna på tal av Wanja Lundby-Wedin från LO och Mona Sahlin från Socialdemokraterna. Vi kommer också att besökas av Socialdemokraternas förstanamn i EU-valet Marita Ulvskog.

Jag hälsar också Fredrik Belfrage välkommen. Fredrik kommer ni att se mer av under kongressen när han bla leder seminarierna.

Sist men inte minst vill jag också, utan att räkna upp er, hälsa ett speciellt välkommen till våra pensionerade lokal- och centralombudsmän.

Ja, kongressdeltagare, vi har en spännande och arbetsam vecka framför oss. Vi ska behandla 131 motioner, 2 rapporter, 1 förslag till ny organisation, 1 program för de kommande fyra åren och naturligtvis nya stadgar. Vi kommer också att lansera en ny bok författad av Gunnar och Malin på Mål och Medel. Boken är en fortsättning på Gunnars första bok ”Billig mat en dyr affär”. Boken är också vår gåva till er deltagare.

Låt mig så här inledningsvis peka på ett par frågor som jag känner kommer att bli avgörande för livsmedelsarbetarna.
Vi har idag nästan 1 miljard svältande människor i världen. När vi pratar och diskuterar kring våra problem i finanskrisens spår är det ett inget mot de som många människor utsätts för världen runt.

FN-organet FAO varnar för att världens livsmedelsreserver är de lägsta på 25 år och säger att matkravaller kommer att bli ett allmänt fenomen de närmaste åren eftersom matpriserna forsätter att stiga.

Vi har upprepade gånger fått höra att de stigande matpriserna beror på att utvecklingsländernas konsumtion av kött och mjölk snabbt driver priserna i höjden. Men den högre efterfrågan på animaliskt protein har varit konstant, inte explosiv.

Den andra vanliga förklaringen till den branta och snabba uppgången i matpriser är att klimatrelaterade påfrestningar på åkrar och vatten försämrar skördarna och återväxten. Men inte heller det stämmer, det är inte så att skördarna blivit sämre utan snarare tvärtom.

Nej, utan tvekan är det omläggningen från odling av mat till produktion av biobränslen som krympt världens livsmedelsreserver till en farligt låg nivå. Det är det som driver på de prishöjningar som förvandlat baslivsmedel till en lyx för världens fattiga. Istället för att tillverka mat tillverkar vi nu helt enkelt drivmedel istället. Så skapas svält!

Det är två drivkrafter som har sett till att den här utvecklingen nu accelererar okontrollerat.

För det första så äger satsningen på biobränslen genom statliga subventioner och andra åtgärder rum i ett läge där försörjningskedjan är extremt koncentrerad. Det är endast två transnationella företag som distribuerar det mesta av den majs och spannmål som handlas internationellt i världen.

För det andra har rekordbelopp på senare år strömmat till på marknaderna för jordbruksråvaror, något som bara snabbats upp nu när investerare på flykt undan sammanbrottet på kreditmarknaden är på jakt efter nya objekt. Spekulationskapitalet har hakat på boomen för matråvaror och skapat en klassisk ”spekulationsbubbla”.

Världsbanken har blåst nytt liv i massvältens gamla spöke och uppmanat till en ”ny giv” (”New Deal”) för jordbruket – i regi av IMF och Världsbanken. Men den nya given är dessvärre misstänkt lik den gamla. Tillsammans med Världshandelsorganisationen WTO har de internationella kreditorganen främjat och genomdrivit en global livsmedelsproduktion som domineras av ett fåtal jätteföretag.

Så istället för att uppmana de institutioner som framkallat krisen att lösa den måste nu fackföreningar tillsammans med frivilligorganisationer kräva att FN offentligt utreder de dramatiska prisökningarna på baslivsmedel.

Om FN ska kunna gå i bräschen för utformningen av politiska insatser och åtgärder för hantering av krisen så måste det ske under formell medverkan av ILO, det enda FN-organ där facket har en institutionell röst.

Regeringarna i länder med betydande livsmedelsexport måste tvingas att förse FN:s livsmedelsprogram med produkter under marknadspris eller motsvarigheten i pengar så att regeringar och stater med matbrist kan köpa livsmedel till subventionerat pris.

Vi måste också stoppa produktion av biobränsle i avvaktan på en fullständig utvärdering av dess följder för samhället, jobben och miljön. Maträttigheter – allas rätt till näringsrik mat och rättigheter för dem som producerar vår mat – måste stå i centrum för en global livsmedelspolitik.

Den ökande världssvälten är det enskilt största hotet mot mänskligheten eftersom den föder desperation och hat.

Och det mina vänner, är ingen bra grogrund för demokrati och fred.

Kongressdeltagare, alla behöver en arbetslöshetsförsäkring. Och alla behöver det skydd som medlemskap i facket innebär. Livs tänker därför inte heller i framtiden skilja på medlemskapet i förbundet och i a-kassan!

Med dagens snabba strukturomvandling, inte minst i livsmedelsindustrin, är det ingen som kan känna sig säker på att få behålla jobbet.

Även den som jobbat länge på ett stabilt och lönsamt företag kan bli arbetslös när företagen fusionerar och stuvar om bland sina produktionsanläggningar. För den som då inte är med i a-kassan återstår bara i bästa fall socialhjälp att luta sig mot när räkningarna ska betalas.

Livs tänker inte medverka till att löntagare i vår bransch ska behöva söka socialhjälp.

Vi tänker i stället se till att medlemmarna får ännu mera ”hårdvara” för sina medlemsavgifter. Arbetslöshetsförsäkringen är en nyckelkomponent i det fackliga arbetet och i den svenska modellen, där det är arbetsmarknadens parter som genom avtal bestämmer löner och arbetsvillkor.

Vi menar att kollektivavtal är bättre för både löntagare och företag än politiska beslut om minimilöner och arbetsvillkor. Kollektivavtal är mer stabila än politiska beslut och de ger bättre möjlighet till branschanpassning av villkoren.

Vi vill slå vakt om den svenska modellen. Därför vill vi också värna arbetslöshetsförsäkringen.

Det viktiga för oss är att värna löntagarnas trygghet, så att de kan betala sina räntor och elräkningar även om de blir arbetslösa, och att värna kollektivavtalet. En bra a-kassa är grunden både för individernas trygghet och för kollektivavtalsmodellens fortlevnad.

Om alltför många står utanför a-kassan, om det blir vanligt med arbetsplatser där facket saknar medlemmar, så vet vi att det innebär en press nedåt på lönerna. I värsta fall får vi precis som i USA och England ett låglöneproletariat som måste ha både tre och fyra jobb för att kunna leva på sitt arbete.

Kanske är det rentav dit som den borgerliga regeringen syftar med sin politik. Flera borgerliga politiker har ju uttryckt att Sverige behöver en sektor med låga löner.

Livs accepterar inte att utvecklingen går åt det hållet. Vi går nu in i en viktig avtalsrörelse. Där går vi till offensiv genom satsningar på avtalens lägstalöner och vi går till offensiv när det gäller rättvisa och jämställda löner.

Men vi måste vara lika offensiva när det gäller medlemmarnas trygghet utanför arbetsplatsen. Våra medlemmar ska ha 80% av sin lön även om de blir arbetslösa. Våra medlemmar ska varken tvingas till socialen eller till jobb som betalas med svältlöner.

Vi ska visa vikten och värdet av medlemskap i både facket och a-kassan. Vi kommer att möta den borgerliga regeringens löntagarfientliga politik med en facklig offensiv. Inte främst i ord, utan genom att se till att våra medlemmar får ordentlig valuta för sin fackavgift. I tider med löntagarfientlig politik behövs facket mer än någonsin!

Nästa avtalsrörelse kommer att bli hård. Vi ser idag hur vår förhandlingsmotpart arbetsgivareföreningen LI har valt en helt annan väg än vad man tidigare haft. Istället för att i samförstånd se till att det råder lugn och arbetsro på livsmedelsföretagen uppmanar man tex nu sina medlemsföretag att motarbeta våra möjligheter till kontroll av att man följer avtalen när det gäller löner och andra villkor.

Vi vet att man öppet går ut och uppmanar företagen att maskera lönerna för de som är oorganiserade. Ja man går tom ut och frågar de anställda om de vill att Livs ska få känna till deras löner och om de vill att vi ska företräda dem i förhandlingar om löner.

Det här är en helt ny linje från LIs sida och inget annat än en ren provokation. Vi har haft ett sådant här fall uppe i AD, men tyvärr har inte AD funnit att företaget på något sätt kränker föreningsrätten.

Med LIs rådgivning till sina medlemsföretag har man sett till att den här frågan kommer att hamna i avtalsrörelsen och jag kan redan nu utlova att vi inte kommer att vika undan. Jag vet inte om LI tror att vi på något sätt har försvagats i den allmänna finansoron? Och låt mig därför redan nu slå fast följande;

Kollektivavtal på våra arbetsplatser ska även fortsättningsvis gälla för alla, organiserade som oorganiserade. Och vi ska också ha en självklar rätt att se till att de efterföljs för alla livsmedelsarbetare.

Och den frågan mina vänner kommer vi att ta strid för!!!

”Svensk industri är i kris!” basuneras ut på ledarsidor och i TVs morgonsoffor varje dag. Det är inte sant. Visserligen har en del branscher uppenbara problem med anledning av den finansiella oron men troligen också på grund av att man till vissa delar står inför en nödvändig omställning och omstrukturering. Historiskt sett sker ju sådana omvälvningar i stora språng. Tyvärr är dock synen på svensk industri alltför snäv och rentav inskränkt. Svensk industri är långt mycket mer än en fordonsindustri i kris.

Livsmedelsnäringen är i dag vår fjärde största näringsgren. Den sysselsätter 56 000 människor med en omsättning på 150 miljarder kr. Före EU-medlemskapet var den svenska livsmedelsexporten blygsam. Sedan EU-inträdet har den ökat snabbt. 2008 exporterade vi livsmedel för drygt 47 miljarder kr, vilket är en ökning med 15 % sedan året innan. Det här gör livsmedelsindustrin till en av Sveriges snabbast växande exportnäringar. Eftersom exportsiffran i stort sett är en nettosiffra och importinnehållet mycket litet är det i praktiken mer värt än i många andra branscher.

Livsmedelsindustrin är alltså en ny svensk exportjätte. Men framtiden har inte alltid varit så ljus som den är idag. Det svenska EU-medlemskapet medförde ett stålbad för hela näringen. Företag som tidigare i stort sett bara hade producerat för en reglerad inhemsk marknad, tvingades i ett slag bli internationellt konkurrenskraftiga. Det var tuffa tider där nästan 15 000 arbetstillfällen rationaliserades bort. Men det har också gjort omställningen framgångsrik. Det har också gått att kombinera med starka kollektivavtal, satsningar på lägstalöner och krympande löneskillnader mellan kvinnor och män.

Med mer forskning och mer innovationskraft kan den svenska livsmedelsindustrin bli ännu större och ännu viktigare för både sysselsättning och samhällsekonomi. Både företagen och staten satsar dock mycket litet pengar på forskning och utveckling. Företagen satsar bara tre promille(!) av sin omsättning på forskning och utveckling – att jämföra med läkemedelsindustrins 20 % eller elektronikindustrins 15 %.

Och staten är inte bättre. Medan våra grannar Danmark och Norge satsar 56 kr per invånare på livsmedelsforskning, så satsar Sverige 20 kr. Den svenska statens satsning skulle lätt kunna fördubblas utan att medföra några påfrestningar på statsbudgeten. Och avkastningen skulle bli mycket hög.

Kongressdeltagare, när vi pratar om oss själva och vår egen organisation så säger vi ofta att vi är ett litet förbund. Och det kanske vi är om vi jämför oss med IF Metall eller Kommunal. Men sanningen är att vi medlemsmässigt befinner oss i mitten på skalan bland LO-förbunden. Idag precis som för 20 eller 30 år sedan.

Ser vi rent innehållsmässigt på vad vi får ut av medlemsavgiften så ligger vi definitivt inte i mitten. Vi ligger i topp på skalan. Våra medlemmar betalar inte mer för sitt medlemskap än vad andra gör. Faktum är snarare att det faktiskt är två förbund som idag utmärker sig både vad avser medlemsavgift och det materiella innehållet. Det är Livs och Pappers.

Vi har inte samma avgiftssystem, vi är t.ex. det enda industriförbundet som har fasta avgifter och som inkasserar avgiften direkt från medlemmen. Men såväl vi som Pappers har väldigt små administrationer, d.v.s. vi lägger väldigt lite av avgiften på administration. För Pappers del har det varit naturligt eftersom de inte har mer än ett 70-tal arbetsplatser i hela landet.

Men för vår del har det varit ett medvetet val som inleddes redan under förra kongressperioden. Genom centraliseringen av a-kassa och annan administration har vi frigjort ekonomiska resurser som både tillåtit en för industriförbunden låg avgift samtidigt som vi kunnat köpa in både LO-paketet och Inkomstförsäkringen. Vi har också kunnat behålla antalet ombudsmän ute på fältet för att säkerställa att vi orkar och kan förhandla lokalt. Även där vi inte har klubbar.

Förra kongressen tog därför, efter ett antal motioner, beslut att vi även borde se över den rent fackliga verksamhetens organisering. Man ställde sig den helt naturliga frågan om vår organisation fungerar optimalt utifrån våra behov idag och i framtiden.

Grundfrågan var helt enkelt; Hur skulle vi organiserat oss om vi hade bildat Livs idag?

Förbundsstyrelsen beslöt att frågan inte skulle petas in i någon arbetsgrupp utan att vi istället skulle ha en process där så många medlemmar och förtroendevalda som möjligt under den här fyraårsperioden tilläts delta i diskussioner på alla plan. Först i slutvarvet sattes en grupp samman för att försöka sammanfoga alla de tankegångar, idéer och förslag som kommit fram i processen. Naturligtvis för att kongressen ska få ett konkret förslag att ta ställning till.

Jag ser och hör att vi inte är ensamma om att försöka tänka nytt och försöka bortse från invanda och ingrodda mönster. Det är naturligtvis inte lätt eftersom vi ju alla är uppfödda och upplärda i samma organisation och från samma förutsättningar.

Men jag kan också konstatera att livsmedelsarbetarna i de nordiska länderna tänker ungefär på samma sätt. Alla de nordiska livsmedelsarbetarförbunden har tackat nej till locktoner från andra industriförbund i sina respektive länder. I det förra numret av Mål och Medel kunde ni i intervjuerna med ledande företrädare för de nordiska förbunden också se bevis för detta.

Alla förbuden ställer sig den naturliga frågan; Vilka är våra utmaningar och hur ska vi möta dem rent organisatoriskt? Alla konstaterar också att vi visserligen är uppdelade på respektive nationalstater och förhandlar mot respektive arbetsgivarorganisationer. Men i grund och botten är det samma arbetsgivare som opererar i hela Norden. Bakom de nationella arbetsgivarorganisationerna finns samma arbetsgivare.

Och om vi utgår från att vår främsta uppgift inte är att lösa administrativa problem eller att behöva minska kostnader utan istället utgår från medlemmarnas vardag, om vi ska hindra lönekonkurrens och att arbetsgivarna sysslar med det vi kallar ”avtalsshopping” på den nordiska marknaden, så blir svaret på den ursprungliga frågan också en starkare samordning med andra livsmedelsarbetare. Framför allt när det gäller våra krav i kommande avtalsrörelser.

Fusioner mellan förbund inom ett land eller mellan länder är alltså inte ett huvudmål i sig utan inget annat än en frukt av ett mycket långvarigt, djupt och långtgående samarbete i konkreta fackliga frågor.

Det är därför som avtalssekreterarna i förbunden i Nordiska Unionen nu utreder förutsättningarna att samordna de nordiska livsmedelsarbetarnas avtalsrörelser. När vi når fram, för det kommer vi att göra, när vi hittar de gemensamma kraven och när vi inte bara pratar om att lösa gemensamma problem utan också landar i konkreta gemensamma avtalskrav.

Då kan ni vara säkra på att det slår ner som en bomb bland de arbetsgivare vi förhandlar mot. Då kommer vi att öka vår fackliga styrka, vi kommer inte att fördubbla den, nej vi kommer att tiofaldiga den.

Kongressdeltagare, den här kongressen ska som bekant behandla förslaget till ny organisation för den fackliga verksamheten. Det är ganska radikala förändringar som växt fram ur den här långa processen vi haft.

Och det finns naturligtvis en risk i att lägga ett så omfattande förslag till organisatorisk förändring som vi nu gör. Och den risken är ju att frågan blir alltför dominerande.

Låt oss därför komma ihåg att organisationsfrågan visserligen är viktig, men den är inte huvudsaken.

Det viktigaste är ändå att veta vad vi ska ha föreningen till, att staka ut en politik för medlemmarnas vardag som de tror på och som det går att vinna fler för. Målet är alltid viktigare än medlet!

Ska svensk livsmedelsindustri fortsätta de senaste årens positiva utveckling måste fler företag satsa på kunskap och kvalitet. Och de måste få ett bättre stöd från staten genom mer resurser till universitetens livsmedelsforskning.

Vi kräver därför att regeringen nu tar livsmedelsindustrin på allvar, vi kräver att man slutar sänka skatter och istället investerar i nya jobb!