Den fackliga idén

Slut ögonen och tänk dig ett köksbord i ett trångt och slitet kök med vedspis och de minsta barnens sängar alldeles intill för värmens skull. Runt bordet sitter tio män, hungriga, besvikna och förbannade. Deras låga lön är ett hån mot det slit de under usla förhållanden måste prestera, tio timmar om dagen, sju dagar i veckan. Männen lovar varandra att nu får det vara nog!

Dyrt och heligt tar männen varandra i hand på att ingen av dem någonsin mer ska arbeta för mindre än 22 öre i timmen – och aldrig på en söndag! Med det löftet har de bildat sin första fackförening. De inser att de från och med nu måste spara pengar för att stå starka om de ska lyckas med att få arbetsgivarna att acceptera deras krav. Solidariskt lägger männen varsin 25-öring i den tomma kakburken på bordet. De ihopsamlade 2 kronorna och 50 örena blir grunden till den första strejkkassan. 

Men en av männen är fortfarande osäker. Han har inget arbete och menar att kravet på 22 öre i timmen är för högt och att de måste nöja sig med mindre om han alls ska kunna få något jobb. ”Det är kanske trots allt bättre med lite betalt än inget alls” resonerar han.

Då tar en av de andra upp en hel krona och lägger i sin urdruckna kaffekopp och ställer den bredvid kakburken mitt på bordet. Den urdruckna kaffekoppen med enkronan i blir deras första arbetslöshetskassa. De övriga åtta lägger solidariskt till var sin krona. Kollegan utan jobb slipper, det är en självklar del av solidariteten.

Nu tar de fram ett ovikt pappersark, bleckhorn och penna, och skriver ner sina krav. Punkt för punkt. Därefter går de till sina respektive arbetsgivare och kräver deras underskrifter. Flera arbetsgivare tvekar och tycker att det är alldeles för hög lön. De förhandlar och kommer slutligen fram till en lön på 20 öre i timmen och inget arbete på söndagar.

Männen har genomfört sin första förhandling och det ovikta pappersarket blev deras första kollektivavtal. Det är detta som är den grundläggande idén för en fackförening: det gemensamma löftet att inte sälja sitt arbete till lägre lön än den vi gemensamt har kommit överens om.