De fem skyddsvallarna

Bland det första den mycket unga fackföreningsrörelsen insåg var att man måste påverka politiken för att förändra villkoren inte bara på de enskilda arbetsplatserna utan i hela samhället. Därför bildade de 1889 Sveriges idag äldsta existerande parti: Socialdemokratiska Arbetarepartiet. Det förklarar fackföreningsrörelsens naturliga koppling till Socialdemokraterna.

Den första skyddsvallen: Politik för full sysselsättning

Vi betraktar arbetslöshet som ett slöseri med mänskliga resurser. Dessutom bryter det ner självkänsla och ekonomi hos den det drabbar och hotar därmed allvarligt det gemensamma löftet. Arbetslösheten som fenomen bidrar till att pressa ner lönerna för alla. Att alla ska ha ett arbete är grundläggande för frihet och ett bra liv. 

Den andra skyddsvallen: Arbetsmarknadspolitik

Som kort uttryckt syftar till att utveckla och utbilda människor som blivit arbetslösa så att de kan träda ut på arbetsmarknaden igen. Vid stora strukturomvandlingar, till exempel det som har skett inom varvsindustrin, måste människor skolas om för att kunna ta arbete inom andra områden.

Den tredje skyddsvallen: Arbetslöshetskassa

Det ideala är givetvis att ingen behöver utnyttja den men självklart måste den finnas. I tider av hög arbetslöshet har vi inte haft pengar till att låta alla arbetslösa omfattas av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Då är a-kassan ett viktigt skyddsnät. Principen bör vara att den som tvingas använda sig av a-kassan ska ha nästan lika hög ersättning som den lön man normalt har. Arbetslöshet får inte innebära att människor tvingas gå från hus och hem för att överleva, det måste vara en självklar rättighet att få behålla en normal standard även under tider av ofrivillig arbetslöshet. Det bibehåller dessutom en för samhället värdefull köpkraft och sist, men inte minst, vi riskerar inte att arbetslöshet driver människor till att sälja sig på arbetsmarknaden för underbetalning.

Den fjärde skyddsvallen: Arbetsrätten

Arbetsrätten är de lagar som finns på arbetsmarknadens område. Dels lagen om anställningsskydd, dels medbestämmandelagen, men det finns ytterligare några lagar till.

Lagen om anställningsskydd säger att en arbetsgivare inte kan säga upp någon utan saklig grund. Arbetsbrist är saklig grund, men arbetsgivaren kan inte välja fritt vem som ska få sluta ens då. (Om du inte arbetar på en arbetsplats med mindre än 10 anställda. Då får arbetsgivaren göra två undantag utan att ange något motiv för det.) Lagen anger turordningsbestämmelser där den som har kortast anställningstid får sluta först. Avsteg kan göras om arbetsgivaren och fackföreningen är överens om det. Dessutom har den som är uppsagd på grund av arbetsbrist företrädesrätt till ny anställning under nio månader om behov uppstår. Alltså kan inte arbetsgivaren säga upp anställda ena dagen och anställa nya dagen därpå.

Medbestämmandelagen ger oss rätt att teckna kollektivavtal och att gå ut i strejk om det behövs för att träffa avtal. Lagen ger oss som facklig organisation förhandlingsrätt och arbetsgivaren har information och förhandlingsskyldighet om det sker förändringar på arbetsplatsen.

Det finns krafter i samhället som vill göra genomgripande förändringar av arbetsrätten. Flera borgerliga partier med Moderaterna i spetsen har skrivit motioner till riksdagen där de vill förändra lagstifningen i grunden. Delvis har de lyckats med hjälp av Miljöpartiet då de fick igenom att arbetsgivare med färre än 10 anställda får göra undantag från turordningsbestämmelserna för två personer. Men de vill göra fler förändringar, både urholka anställningsskyddet och begränsa vår strejkrätt.

Den femte skyddsvallen: Kollektivavtal

Avtalen anger bland annat lägsta lön och i övrigt de villkor som ska gälla för alla inom samma avtalsområde. Med stöd av kollektivavtalet kan den enskilde medlemmen svara en arbetsgivare som vill förhandla ner hennes/hans lön att ”tyvärr, jag bryter inte det löfte jag gett mina kamrater och de bryter det inte gentemot mig”. Hur löftet ser ut i kronor och ören kan du läsa i kollektivavtalet.